Den övermodiga beskyddaren

Posted by | januari 28, 2013 | Samhälle | No Comments

Den_overmodiga_beskyddaren_webomslagEfter att ha läst Thomas Gürs och Patrik Engellaus ”Den övermodiga beskyddaren – hur välfärdsstaten underminerar det civila samhället och urholkar dygderna”, hade det varit lika tacksamt som frestande att utnämna radarparet till svensk samhällsdebatts svar på Statler och Waldorf. Ni vet, de griniga gamla gubbarna i the Muppet show, som häcklar allt och alla från sin upphöjda balkong. Tacksamt för att de båda gentlemännen själva väljer att ta just de rollerna. Med stor inlevelse. Och frestande för att det är sällan en bok lyckats väcka en så kraftig och så negativ känslomässig försvarsreaktion hos mig. Dessa herrar vill ju faktiskt sända mig – och hela svenska folket – tillbaks till precis det inskränkta småstadsliv, med all dess kvävande sociala kontroll – som det tog mig år att mentalt lämna bakom mig. Been there, done that; never – ever – wanna go there again!

Men trots det, eller kanske snarare just därför, är boken värd att tas på stort allvar. Den fångar nämligen tonsäkert en strömning inom den svenska borgerligheten som kanske bäst kan sammanfattas i ”På spaning efter den borgerlighet som flytt”. Eller om man så vill den nya borgerliga dygdelitteraturen. En genre vi – indirekt – har Alliansen att tacka för.

Alliansen lyckades bryta 80 år av socialdemokratisk hegemoni. Problemet var bara att det i första hand var en gemensam yttre fiende – Socialdemokratin och Göran Persson – som gjorde det möjligt att förena moralkonservativa, nymoderata teknokrater, socialliberaler och nyliberaler. Inte en gemensam framtidsvision. Därav den identitetskris som Alliansen hamnat i nu när den yttre fienden bara är en skugga av sitt forna hotfulla jag.

Försöket att formulera någon slags modern borgerlig motsvarighet till Per Albin Hanssons folkhem pågår på annat håll. Främst i en krets runt ett antal borgerliga ledarsidor, Timbro, Axess, ”nya” Neo och KD/KDU. Nu är huvudfienden inte längre socialdemokratin utan den moderna välfärdsstaten. Samtidigt som man verkar känna ett stort behov av att skapa ordning och en känsla av kontroll i en kaotisk postmodern värld. Receptet är att återupprätta traditionella auktoriteter, maktstrukturer, könsroller och – inte minst – ”de borgerliga dygderna.”. Ett pedagogiskt exempel på denna längtan tillbaks till det enkla och otvetydiga finns här: ”Paulina Neuding: Vad försvinner med könsrollerna?

Det är i den kontexten Den övermodiga beskyddaren, bör läsas och det är i just den kontexten boken blir så intressant.

Den övermodiga beskyddaren är uppbyggd kring en tydlig kedja av orsak och verkan. I korthet: Ett starkt civilsamhälle, som ständigt inpräntade de borgerliga dygderna i folket – och inte minst arbetarklassen – var framgångsformeln bakom ett sekellångt svenskt ekonomiskt under. En formel som bäst kan sammanfattas i vår nostalgiska bild av ett idylliskt 1950-tal, då män var män, kvinnor kvinnor, barn respekterade vuxna samtidigt som läraren, läkaren och landsfiskalen fortfarande var auktoriteter som ingen vågade ifrågasätta. En tid då vi brydde oss om, och tog hand om, varandra. En tid då flitens lampa lyste i de svenska hemmen. En tid där männen ägnade kvällarna att förkovra sig med Hermods-kurser medan hemmafrun osjälviskt slet med barnen och hemmet. Något som i sin tur fick industrins hjul att snurra så snabbt att Sverige på bara ett sekel kunde göra resan från ett fattigt bondesamhälle till ett av världens rikaste och mest välmående länder.

Men på 70-talet tog guldåldern abrupt slut. Välfärdsstaten, statsindividualismen och statsfeminismen konkurrerade ut civilsamhället (enligt detta synsätt består samhället av tre arenor. Politiken, Marknaden och Civilsamhället). Med civilsamhället försvann också de borgerliga dygderna. När staten tog hand om våra barn, gamla och sjuka, kyrkans ställning försvagades och det blev lättare att skilja sig, förvandlades vi till lättjefulla egoister, som vill ha belöning direkt, istället för att som tidigare vara beredda att göra uppoffringar för ett större eller mera långsiktigt mål. Flitens lampa slocknade.

Resultatet har blivit ett Sverige som, enligt författarna, befinner sig i kris på i stort sett alla områden: ”trendmässigt försämrade resultat i skolorna, ett nytt utanförskap som tycks ha bitit sig fast och till och med växer, en migrationspolitik som verkar ha havererat, kräftgång i den internationella statistiken över BNP per capita, myndigheter som festar upp
skattepengarna, en tilltagande brottslighet som polisen verkar stå handfallen inför och så vidare.”

Allt detta är statens fel. Och lösningen är, enligt Gür och Engellau, att flytta tillbaks makten till civilsamhället och släppa på kravet att alla, män som kvinnor, svenskar som invandrare, dygdiga som ”syndiga” ska behandlas lika. I Gür och Engellaus civilsamhälle gäller definitivt Animal Farms devis: ”All animals are equal, but some animals are more equal than others”. Och även om det inte står så rent ut, verkar patriarken (som författarna själva tycks identifiera sig med) förtjäna mest vördnad.

Den övermodige beskyddarens största förtjänst är dess raka och osminkade budskap. Andra ”dygdevänner” må sockra den beska medicinen och får nästan dygderna att låta som någon slags personligt utvecklingsprojekt för individen. Andra må fokusera på civilsamhällets mera idylliska sidor som knattefotboll, sjöräddningssällskap, lyckligt familjeliv och välgörenhet. Men Gür och Engellau hymlar inte. Deras projekt är ett kollektivistiskt projekt, fast nu är det inte staten utan civilsamhället, eller snarare majoritetssamhället, som individen måste underordna sig. För avvikare finns ingen plats. Och verktyget för att få alla att passa in är stenhård social kontroll och fostran – gränsande till mobbing. I en avslöjande formulering (sid 78) skriver man (om skiftet från civilsamhälle till statsindividualism): ”I en brytningstid börjar det som tidigare betraktas som legitimt grupptryck från en gemenskaps eller ett kollektivs sida uppfattas som mobbning, pennalism eller förtryck” För en person, som blev kraftigt mobbad i skolan just för att jag inte passade in, sänder en sådan formulering onekligen kalla kårar genom kroppen.

Boken största svaghet är det intellektuella hantverket. Jag har själv arbetat med och utbildat i omvärldsanalys under en stor del av mitt yrkesverksamma liv. Och det är bara att konstatera att det blir lite för många av omvärldsanalysens standardmisstag. Bristande källkritik, selektiv perception (man ser bara det man vill se), ”business blindspots” (man ser inte sådan man inte vill se), anekdotiska observationer etc. etc. Eller för att använda Daniel Kahnemans terminologi i Tänka, snabbt och långsamt: För mycket System 1 och för lite System 2-tänkande. Kort sagt, författarna bestämmer sig först för vilken lösning de vill komma fram till, därefter för en problemformulering som leder till denna lösning, för att slutligen börjar samla ”bevis” som stödjer lösningen och problembeskrivningen. Och då faller samtliga led i orsaks verkan-kedjan.

Sverige må ha många problem men den krisbeskrivning som författarna fått ihop från sin balkong, och som till stor del är baserad på spridda tidningsklipp, tror jag få känner igen sig från sin egen verklighet. När författarna ser svenskar som slutat läsa Hermodskurser på fritiden, ser jag svenskar som jobbar övertid, inte sällan obetalt. När författarna ser föräldrar som lämnar över hela ansvaret för sina barn till staten, ser jag engagerade föräldrar som sliter sig blå för att få livspusslet att gå ihop så att de kan hjälpa barnen med fritidsaktiviteter, läxor (att Alliansen vill ge oss möjlighet att outsourca läxläsningen till marknaden, kan ju knappast staten lastas för) och delta i föräldramöten. Bara för att ta några exempel. Vi måste leva i helt olika världar.

En annan grundläggande svaghet i analysen är att man – i en komplex värld – försöker hitta en enda förklaringsmodell – den förvuxna staten – för alla problem. Det blir lite som när Sverigedemokraterna försöker förklara alla problem med invandringen.

Visst växte sig den svenska staten alltför stor och inskränkte människors frihet på alldeles för många områden på 70-talet. Men här man slår i viss mån in öppna dörrar, sedan dess har statens roll minskat och radikalt förändrats – och fortsätter att förändras.

Och visst har en del av drivkraften bakom det svenska undret mattats. Men frågan är hur mycket det beror på att staten växt. Patrik Engellau har i en annan bok, jag tror det är Molnstoden, hävdat att Sverige byggdes på visionen om PV, WC och TV. Problemet var bara att när alla uppnått det målet, lyckades ingen formulera en ny vision. Jag tror att detta, tillsammans med att vi som land lyckats tagit oss upp några nivåer i Maslows behovspyramid, är den viktigaste förklaringen till att vi inte längre är beredda att slita lika hårt, och försaka lika mycket för materiell tillväxt. Vilket också förklarar varför drivkraften finns kvar i länder som inte hunnit lika långt upp i behovspyramiden.

Och visst kan man hålla med om att respekten för auktoriteter har minskat (vilket jag till skillnad från Gür och Engellau tycker är bra). Men jag tror inte heller att det i första hand är statens förtjänst – det handlar nog mer allmän demokratisering och om det nya globala informationssamhället. När mina lärare tyckte att jag ifrågasatte dem, bad de mina föräldrar att ta ifrån mig alla uppslagsböcker för att lärarna skulle kunna behålla sitt informationsövertag – och därmed sin auktoritet. För att åstadkomma samma sak skulle mina barns lärare behöva be mig att ta ifrån killarna Google, Wikipedia, ja hela Internet. Och det är en lite större operation. Det är nog bara att acceptera att i ett informationssamhälle är auktoritet något man måste förtjäna, inte något som automatiskt följer med ålder, kön, titel eller samhällsställning.

Så kan man fortsätta. Jag uppmanar verkligen alla som vill ha fler perspektiv på samhällsutvecklingen – och det borgerliga dygdeprojektet – att läsa boken. Men läs den för allt i världen med kritiska ögon och var lyhörda  för vilka känslor den väcker. Man lär sig lika mycket av vad författarna väljer att inte se, som vad de väljer att lyfta fram

En sådan, måhända oavsiktlig, lärdom är hur feltänkt hela projektet med att försöka skapa en gemensam borgerlig vision är. En vän brukar hävda att ett centralt tema i de gamla sagorna är prinsen ska övervinna en rad hinder för att till slut befria prinsessan ur det torn hon sitter inspärrad i. Men att det ingenstans i sagorna står att prinsen efter befrielsen ska spärra in prinsessan på nytt. Och så enkelt skulle man faktiskt kunna sammanfatta skillnaden mellan konservativa och liberala framtidsvisioner. Liberala (som exv. centerns programgrupp) vill befria individen från staten. Punkt. Konservativa (som Gür, Engellau och KD) vill befria individen från statens torn, bara för att omedelbart därefter åter spärra in henne i civilsamhällets torn. Och det är faktiskt två helt oförenliga projekt.

Resonerar Leif Jansson

 

Den övermodiga beskyddaren

Patrik Engellau och Thomas Gür

Stiftelsen Den Nya Välfärden

ISBN 978-91-977488-4-1

 

About Leif Jansson

Leave a Reply

Your email address will not be published.