En marsch mot avgrunden – Socialdemokratins svarta år.

Posted by | april 15, 2013 | Kommunikation, Samhälle | No Comments

En marsch mot avgrundenÖppna processer i partiledarval går inte, då kan det ju bli vem som helst!

 

Samtidigt som Socialdemokraterna genomför sin process gentemot Omar Mustafa, ordförande i Islamiska Förbundet (IFiS) och fram till processen suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse, läser jag boken En marsch mot avgrunden – Socialdemokratins svarta år av statsvetarprofessorn Tommy Möller och Sveriges Televisions politiska kommentator (nyhetsprogrammet Aktuellt) Margit Silberstein. Processen och boken har mycket tydliga beröringspunkter – i alla fall i ett avseende: Fram träder ett parti som har glömt, struntat i eller missat att kolla vem de ger sig i lag med.

Omar Mustafa hann vara partistyrelseledamot i knappt en vecka efter kongressen i Göteborg. Att han kastades ut så snart av partietablissemanget är anmärkningsvärt i sig, även om han har uttryckt åsikter som inte borde höra hemma i ett progressivt parti och engagerat talare och föreläsare med åsikter som känns främmande i Sverige 2013. Nu ska tilläggas att han enligt mediebilden har bett om ursäkt och tagit avstånd från en del av sin tidigare historik.

Det mest anmärkningsvärda i historien om Omar Mustafa hör förhistorien till. Mustafa är ingen politisk nykomling, som partistyrelsen råkade plockade upp från gatan eller gräsrotsnivå. Han har varit aktiv i Stockholmspolitiken i flera år och tillhör Stockholms Arbetarekommun. Inför kongressen påsken 2013 fick han plötsligt en betydande roll när han föreslogs som partistyrelseledamot. Ytterst ansvarig var hans arbetarekommuns ordförande Veronika Palm. Att döma av medierapportering kring den betydelsefulla utnämningen gick det fort och utan noggrannare kontroller. Att det blev just Omar Mustafa lär mest ha berott på att han passade tidens krav på nya krafter i politiken och att det inte fanns någon annan att välja.

Bilden blev viktigare än innehållet.

Det slutade med att Mustafas åsikter och leverne ventilerades och han åkte ut. Processen tog en vecka. Medierna gjorde sitt jobb liksom några av partiets gräsrötter som stod för granskningen.

En marsch mot avgrunden handlar om Mustafas partivän Håkan Juholt, som fick leda Socialdemokraterna under tio svängiga månader. Det var inte överraskande utan snarare väntat när han slutligen meddelade sin avgång under dramatiska former i ett tal från köpcentret i hemstaden Oskarshamn. Rätt plats för folkets man 2013.

Historien om Håkan Juholt har ingredienser som påminner om det Omar Mustafa råkade ut för. Håkan Juholt halkade in som partiledare på det berömda bananskalet, det gick väldigt snabbt – och utan att vare sig partietablissemanget eller partivänner i detalj visste vad han stod för. Boven i dramat den gången hette Berit Andnor, ordförande i valberedningen, före detta minister och numera landshövding i Blekinge.

När Pär Nuder var avskriven och efter att både Tomas Eneroth och Leif Pagrotsky tackat nej tilltog stressen ytterligare. I den allra sista slutfasen, när osäkerheten var som störst, forcerade Andnor arbetet så att ledamöter i valberedningen som förordade antingen Mikael Damberg eller Tomas Östros aldrig hann prata ihop sig; hade de kunnat göra det skulle en majoritet i valberedningen ställt sig bakom Östros.” (Sid 178 En marsch mot avgrunden)

Några stycken längre fram skriver Möller och Silberstein:

Det mest uppenbara misstaget var att valberedningen inte kollade upp den föreslagna kandidaten särskilt noga. Ändå hade valberedningen kontaktats av flera personer som kände Håkan Juholt och varnat för honom.” (Sid 179 En marsch mot avgrunden)

Parallellen med Omar Mustafas historia är uppenbar. Det är naturligtvis förvånande och uppseendeväckande att Sveriges största parti företräds av ledande personer och en valberedning som släpper igenom en person som inte är till 100 procent granskad och undersökt. Håkan Juholt släpptes ända fram till partiledarposten utan granskning efter ett tämligen anonymt uppdrag som riksdagsledamot i 17 år och trots att han saknade erfarenhet av arbete på hög politisk nivå. Sådant går bara i sagorna och drömmarna. I verkligheten krävs alldeles speciella kvaliteter för att bli partiledare – och för att vara möjlig som statsminister.

Margit Silberstein och Tommy Möller visar att det i första hand inte var Håkan Juholt som manövrerade för att bli partiledare. Det var omdömeslösa personer – i första hand Berit Andnor – som krattade åt honom. På samma sätt var det Stockholms Arbetarekommun och Veronika Palm som lotsade Omar Mustafa ända fram till förnedringens brant.

Möller och Silberstein påvisar Berit Andnors ansvarslöshet. Veronika Palm följde i hennes spår i fallet Omar Mustafa. Genom att brista i kontrollen har de skadat människors förtroende för politiker, politik och partierna – denna gång i första hand Socialdemokraterna. Lägg till detta bilden som författarna visar av dolda maktstrukturer och dolda makthavare (läs särskilt Pär Nuder), som slåss om makt, positioner och kandidater, och vi får en bild av politik som föga upplyftande spel. Knappast hade väl någon förväntat sig att politiken skulle vara rena 2013 än 1013, men kanske hade vi i demokratins namn hoppats på lite mer öppenhet inte minst i folkrörelsestyrda partier.

Kanske är det så som någon säger i En marsch mot avgrunden: Öppna processer i partiledarvalet går inte att ha, då kan det ju bli vem som helst!

Nu råkade det bli det ändå i fallet Håkan Juholt.

I fallet Omar Mustafa var det ännu värre: Det var knappast vem som helst som åkte in och ut i Socialdemokraterna.

Skriver Christer Isaksson

En marsch mot avgrunden
Margit Silberstein & Tommy Möller
Albert Bonniers förlag
ISBN: 978-910-013-405-1

About Christer Isaksson

Leave a Reply

Your email address will not be published.