Eurokrasch – En tragedi i tre akter.

Posted by | december 03, 2012 | Ekonomi, Samhälle | 2 Comments

I sin klassiker, The March of Folly, (Dårskapens vägar) dissekerar historikern Barbara W. Tuchman ett antal misslyckade projekt – från Troja till Vietnamkriget – där dåtidens politiska, religiösa eller militära ledare konsekvent valde att handla tvärt emot sina egna intressen och tvärt emot bättre vetande.

Dårskapens vägar är en lika lysande som skrämmande uppgörelse med vår övertro på att beslutsfattande skulle bygga på rationalitet, en logisk analys av kända fakta eller strikta ekonomiska kalkyler. I verklighetens ledningsgrupper, militära staber och politiska församlingar styr alltför ofta andra och betydligt mörkare drivkrafter: Prestige, personligt imperiebyggande, dolda agendor, ”groupthink” och strutsmentalitet, bara för att nämna några. Och när ett stort projekt börjat leva sitt eget liv, tycks det inte längre spela någon roll hur många och hur tydliga signaler om den nära förestående katastrofen beslutsfattarna får. Man väljer likväl att ignorera dem och fortsätter sin kollektiva marsch mot undergången.

Hade Tuchman fortfarande varit med oss är jag övertygad om att hon vällustigt satt tänderna i Europrojektet. Men nu blev det istället idéhistorikern Johan Norberg som i boken Eurokrasch – En tragedi i tre akter tagit sig an denna uppgift.

Jag ska villigt erkänna att jag kände en viss skepsis inför boken. Johan Norberg är – från en marknadsliberal utgångspunkt – en av de ihärdigaste och mest konsekventa kritikerna Europrojektet. Det hade mycket lätt kunnat bli en förutsägbar politisk pamflett på temat ”Vad var det jag sade”:

Dessbättre styr Norberg runt den fallgropen och väljer istället att detaljerat beskriva och analysera alla de olika beslut – och icke-beslut – som steg för steg fört Europrojektet allt närmare avgrundens rand. Rent dramaturgiskt har han valt att lägga upp boken som en grekisk tragedi i tre akter: Hybris – Övermod. Ate – Förblindelse, vår oförmåga och ovilja att inse konsekvenser av våra handlingar Och så Nemesis – Undergången. Räkenskapens dag då alla misstagen vi gjorde under de goda åren hinner ikapp oss.

Det är naturligtvis en liten blinkning till Greklands roll i Euro-dramat. Men också ett upplägg som väl fångar psykologiska mekanismer som tycks vara gemensamma för påfallande många misslyckade prestigeprojekt. Uppenbarligen förstod ”de gamla grekerna” dessa mekanismer bra mycket bättre än dagens ”moderna” européer.

För alldeles oavsett vad man tycker om Euron och Europaprojektet som idé – och här är jag betydligt mera positiv än Norberg – så är det väl bara att konstatera att i princip allt som kunde gå fel också gick fel. Och fortsätter att gå fel. Eller som Norberg uttrycker det: Euron skulle ge Europa välstånd, gemenskap och en global ledarställning. Euron skulle för evigt bädda in Tyskland i Europa och hindra landet från att dominera kontinenten. Men i stället för välstånd fick vi den djupaste ekonomiska krisen under efterkrigstiden.

Det borde egentligen inte ha kommit som någon överraskning. Fröna till krisen såddas redan under den inledande hybris-akten. Långt innan de första Euro-mynten hunnit se dagens ljus, ”kidnappades” projektet av olika aktörer med sina högst privata agendor. Frankrike och Mitterrand ville använda det för att avväpna Tyskland ekonomiskt, man betraktade den starka D-marken som Tysklands ekonomiska kärnvapen. För Tyskland och Kohl blev en valutaunion inträdesbiljetten som skulle få inte minst Frankrike att acceptera en ytterst kontroversiell tysk återförening. Och inte blev det bättre av att ingen av huvudaktörerna hade den ekonomiska kompetens eller det intresse som krävdes för att konstruera en robust valutaunion. Till det kommer att man inte förmådde att välja väg i ett antal grundläggande frågor, tex hur man skulle hantera länder som bröt mot spelreglerna. Istället sopade man problemen under mattan, och skapade därmed ett projekt som saknade de nödvändiga stabilitetsmekanismerna.

I den andra akten, Ate, när Europa översvämmades av billiga pengar, försvann emellertid alla sådana betänkligheter. Bubblan växte, alla framstod som vinnare, kritikerna tystnade och ingen ville förstöra festen genom att påpeka att man levde på lånad tid och lånade pengar.

Det var först i dramats tredje akt, Nemesis, som åren av försyndelser och försummelser hann upp projektet. Med full kraft. Samtidigt som nya synder lades till gamla. Beslutsfattarna förmådde varken att inse krisens verkliga orsaker eller att skriva ut rätt medicin. Istället för att på ett kostnadseffektivt sätt angripa de underliggande problemen, lade man all kraft – och spenderade enorma ekonomiska belopp – på att försöka hålla skenet uppe. I räddningspaket efter räddningspaket begår beslutfattarna det klassiska hasardspelarmisstaget: Att kasta goda pengar efter dåliga.

Bokens stora förtjänst är att den så detaljerat beskriver de politiska och psykologiska självskademekanismer som förvandlat det som var tänkt som ett lyft för Europa till dess absoluta motsats. Och som sådan är den intressant för alla beslutsfattare som vill lära sig mer om risk- och krishantering. För dessa destruktiva mekanismer är på inget sett unika för Europrojektet. De är dessvärre synnerligen allmängiltiga. Den som vill fördjupa sig i – och vaccinera sig mot – dessa mekanismer läser lämpligen Eurokrasch tillsammans med böcker som Dårskapens vägar, Åke Ortmarks Ja-sägarna och Peter Halls Great Planning Disasters.

Om boken största styrka är dess problembeskrivning, så är bokens största svaghet bristen på förslag till lösningar. Norberg är – åtminstone på kort sikt – utomordentligt pessimistisk. Det verkar, skriver han ”som vi skapat en helvetesmaskin som vi inte kan stänga av”. Definitivt ingen bok som bidrar till julefriden, med andra ord.

Eurokrasch – En tragedi i tre akter
Johan Norberg
Hydra Förlag
ISBN 978-91-86185-16-9

Konstaterar Leif Jansson

About Leif Jansson

2 Comments

  • Waldemar Ingdahl skriver:

    Eurokrasch problem är dess optimistiska slutsatser. Det är ett europroblem, ges läsaren intryck av. Tyvärr har nog euro en mindre roll i Europas ekonomiska malström än Norberg beskriver i sin bok. De inbyggda problemen förstärkte bara tydligheten i problem som länderna hade innan, vilket visas av att även de baltiska och skandinaviska länderna nu börjat hamna i samma problem. Krisens sanna natur, och djupare kopplingar, finns inte i denna rätt goda beskrivning av vad som tidigare skett i eurokrisen

    • Leif Jansson skriver:

      Jag håller med om att det finns en större ekonomisk och politisk kris som Euro-krisen bara är en del av (men också bidragit till att syngliggöra och fördjupa). Det är en kris som syns såväl på Europa-nivå som globalt. Och visst kan man hävda att Eurokrasch borde tagit upp mer av denna kontext. Fast då hade det blivit en annan bok, med ett helt annat fokus. För mig blev den intressant just genom att den avgränsade sig till ett konkret projekt med väldigt tydliga aktörer och beslutsfattare. Det gjorde att de psykologiska mekanismer och drivkrafter som fick aktörerna att agera tvärs emot sina egna intressen och mot bättre vetande blev så tydliga. Om boken försökt ta ett mer generellt grepp är jag rädd bilden blivit så komplex, med så många olika aktörer, att analysen blivit svår att genomföra. För mig som är fascinerad av produkters livscykler i det lilla och nationers i det stora (med favoritböcker som Edward Gibbons ”Det Romerska rikets nedgång och fall” och Paul Kennedys ”The Rise and Fall of the Great Powers”) vore en sådan bok onekligen högintressant men kopplad till ekonomiskpolitiska livscykler snarare än beslutsfattande. Den verkligt stora (och rätt skrämmande) frågan är ju om den globala ekonomiska krisen vi just nu genomlider innebär början till slutet för den ekonomiska och politiska liberalism som har sina rätter i renässansen och tog verklig fart under upplysningstiden. Eller om dessa idéer på något sätt kan gå stärka ut kriser. För mig är svaret långt ifrån självklart.

Leave a Reply

Your email address will not be published.