Behövs kvällstidningarna 2014?

Posted by | maj 16, 2013 | Kommunikation, Samhälle | No Comments

I ett hemligt brev till familjen Bonnier och tidningsföretaget förutspådde tidningsförläggaren Albert Bonnier junior vid luciatid 1942 att en ny värld skulle öppna sig för nyhetsförmedling och tidningsproduktion efter andra världskrigets slut. Det handlade om förhållanden som aldrig tidigare rått.

Han såg hur den internationella flygtrafiken liksom nationella transportmöjligheter inom Sverige skulle utvecklas närmast explosionsartat. Det skulle underlätta för distribution av tidningar och inte minst för nyhetsförmedlingen. Utvecklingen av flyget i USA, som hade kommit längst på området, visade att all post och godsflygning skedde nattetid. På så vis, poängterade han i sitt brev, skulle hela det utländska bildmaterialet kunna anlända till Stockholm på morgonen, det vill säga för sent för att komma med i svenska morgontidningar men tillräckligt tidigt för att tryckas i en ny kvällstidning. En sådan kvällstidning skulle tack vare ett nytt nationellt flygnät senare samma dag kunna läsas i såväl Sundsvall som Göteborg. Med sådana förändringar i transportsystemet öppnades möjligheter för en skickligt redigerad och tryckt kvällstidning i Stockholm att nå en större nationell spridning än någon annan dagstidning någonsin hade haft.

Spännande.

Miljön är andra världskrigets slutskede, första halvan av 1940-talet. Albert Bonnier jr är tidningsutgivaren och utvecklaren som ser nya behov på marknaden, som har stora tankar inför framtiden och som i första hand vill mätta kunskapstörsten och läsbehovet med en ny kvällstidning. Vid den här tiden domineras tidningsmarknadens eftermiddagar och kvällar av Aftonbladet sedan Aftontidningen och Nya Dagligt Allehanda har misslyckats med att störa Torsten Kreugers jätte. Familjen Bonnier hade ingen lust att lämna över hela kvällstidningsmarknaden till Aftonbladet och Kreuger. Analysen var att Aftonbladet skulle få ett jätteförsprång om den ensam på marknaden tilläts kapa åt sig hela den nya marknad som öppnades i och med fredstiden.

Inom Bonnierföretaget fanns Carl-Adam Nycop, en finlandssvensk överklasspojke som kommit till Sverige som journalist. Efter några år på olika landsortstidningar och som sportjournalist – tillsammans en utmärkt journalistskola – hamnade han hos familjen Bonnier oh avancerade till redaktör för bildtidningen Se.
Under krigets slutskede planerade Albert Bonnier jr och Carl-Adam Nycop ett projekt som skulle ändra ordningen på svensk tidningsmarknad och skapa nya läsvanor. De hade känt varandra sedan 1938, då de träffats under en tågresa på väg hem från vinterspelen i Lahtis, de lärde känna varandra närmare på Idrottsbladets redaktion och kom varandra ännu närmare under tiden med Se.

Tillsammans ska de snart bli ett mäktigt par inom den svenska tidningsbranschen: Den unge tidningsutgivaren från familjen med tradition och pengar i branschen och den snillrike journalisten. Den ene blå och den andra röd – i politiska frågor. Ingen av dem var ännu 40 år, båda drevs av att utveckla ett jätteprojekt som skulle fylla ett stort medialt hål och båda hade känsla för vad människor ville ha.

Om detta samspelta par skriver Mats Ekdahl, före detta chefredaktör för Vi och Arbetet, i ett intressant bidrag i Presshistorisk årsbok 2013. Han är samtidigt en av presshistoriska föreningens stipendiater detta år.

Det handlar om Expressen, om hur tidningen skapades och växte fram i en ständig dialog mellan Albert Bonnier jr och Carl-Adam Nycop. På så sätt handlar det också om hur viktiga personerna är för olika medieprojekt liksom för andra industriprojekt. I efterhand är det lätt att se behovet av Expressen i linje med svenska folkets och särskilt vissa gruppers behov av mer kunskap och läsning under 1940-talet, men det gäller att enskilda individer och befattningshavare kan göra analysen i realtid, att det finns enskilda individer som orkar driva projektet och kan bygga nätverk som håller. Den delen av utvecklingsprocessen inom medier (liksom inom annat entreprenörskap) har inte förändrats trots att alla andra villkor för medier är annorlunda 2013 jämfört med hur det var på 1940-talet.

Jag tänker på en annan sak när jag läser Mats Ekdahls text om Albert Bonnier jr och Carl-Adam Nycop, nämligen det starka paret Åke Ahrsjö och Bo Strömstedt, verkställande direktören respektive chefredaktören, som styrde Expressen under lång tid. Den ena höll ordning på pengarna, den andra på orden. Det är ingen dum uppdelning inom medievärlden.

Planer på en eftermiddags- eller kvällstidning hade funnits inom Bonnier sedan 1930-talet. 1942 talade Albert Bonnier jr inom familjen och i företaget om att den planerade kvällstidningen borde utkomma i god tid inför fredstid, då Europa och världen åter skulle blomma, då kommunikationerna, konsumtionen och kulturen skulle ta ny fart och då nya livsmönster skulle födas. Han ville ge den nya tidningen minst ett eller kanske två år för att möta den nya tiden, men det skulle dröja till november 1944 innan Expressen kom ut.

Under hela den här tiden var Carl-Adam Nycop en viktig spelare för Albert Bonnier jr, även om han för resten av företaget och allra minst för Dagens Nyheters ledning långt ifrån var den givne ledaren för en ny kvällstidning. Först sommaren 1944 blev Carl-Adam Nycop formellt erbjuden jobbet som redaktionschef på Expressen. Resten är historia – Expressen blev en succé som snart tog kommandot på kvällstidningsmarknaden och tvingade Aftonbladet till förändring och utveckling.

Historia tenderar att bli allt viktigare för enskilda människor, grupper, sammanslutningar, regioner och nationer, kort sagt för alla. Jag tror att jag förstår det fullt ut. I alla fall är min känsla att vi måste veta vad som har hänt och varför det har hänt för att kunna agera i en kommande framtid. Inom det begränsade fält där vi själva agerar eller hör hemma bör vi ha detaljerade historiska kunskaper.

På en middag nyligen riktade sig en man i min egen ålder mot mig och sa att det inte längre är nödvändigt eller ens viktigt att titta tillbaka, för att Europa och världen ska komma ur krisen är det snarare full fart framåt som gäller!

Med illa dold glädje kunde jag svara att ingenting kunde vara mer felaktigt. Den som inte har sin historia klar för sig kommer att irra i framtiden.

Det är därför till exempel Presshistorisk förening och Presshistorisk årsbok behövs och det är därför Mats Ekdahls berättelse om Expressens tillkomst är så viktig. Förutsättningarna för Expressens utgivare och läsare är totalt förändrade mellan 1944 och 2013. De stora förändringarna har skett under det senaste decenniet. När jag läser Mats Ekdahls berättelse om Expressens tillkomst kommer jag på mig med att hela tiden fundera på Expressens framtid. Hur kommer det att gå för Expressen om ett, fem och tio år? Finns Expressen? Behövs Expressen?

Jag inser dessutom att utmaningen är större för dagens chefredaktör och andra chefer än den var för Albert Bonnier jr och Carl-Adam Nycop 1944. I framtidsperspektivet kunde Expressen inte vara annat än en bra affär eftersom människor efterfrågade mer kunskap och läsning.

Men vad är Expressen imorgon?
2014 fyller Expressen 70 år.
Behövs Expressen nästa år?
Behövs kvällstidningarna?

Christer Isaksson

Svensk Presshistorisk förening ger årligen ut Presshistorisk årsbok. Denna kan beställas här direkt via föreningen.

About Christer Isaksson

Leave a Reply

Your email address will not be published.