Stadens triumf : hur vår största uppfinning gör oss rikare, smartare, grönare, friskare och lyckligare

Posted by | maj 27, 2013 | Ekonomi, Samhälle | No Comments
Stadens triumf

Mitt förhållande till Staden är minst sagt kluvet. Uppenbarligen lever och frodas de gamla svenska bondegenerna fortfarande i mig. Jag är både naturmänniska och en oförbätterlig naturromantiker som dras till det gröna och det blå som en mal till ljus i natten. Så här års hittar man mig säkrast i en skir skånsk bokskog, vid ett lysande gult rapsfält eller på alla fyra, pysslandes med mina blå vitsippor och vita blåsippor.

Det hindrar emellertid mig inte från att trivas minst lika bra i staden. Inte småstaden, väl att märka, utan den riktiga staden, Storstaden med stort S. Antingen det nu handlar om historiska stadskärnor, kompakta stenstäder eller ett högrest centrum fyllt med skyskrapor av stål, glas och betong. Ju fler och ju högre hus, desto bättre. Och inför New York Citys ikoniska Art Deco tempel, the Chrysler Building, kapitulerar jag lika villkorslöst som inför en trolsk skogstjärn i förföriskt motljus.

Om man ska tro arkitekten och arkitekturhistorikern Rasmus Waern, som skrivit förordet till den svenska upplagan av boken Stadens Triumf, gör just denna kluvenhet mig till en ganska typiska svensk – och samtidigt väldigt otypisk sett i ett globalt perspektiv. Enligt Waern har svenskar till exempel högst andel fritidshus i världen. Några generationer som stadsbor har inte rått på våra starka band till landsbygden.

Författaren till Stadens Triumf, professorn i nationalekonomi vid Harvard University, Edward Glaeser bekymras emellertid inte av några sådana betänkligheter. Han hyllar oreserverat den riktiga staden, Metropolis. Den täta kompakta staden, staden som vågar bygga på höjden, den pulserande staden som ständigt skapar nya spontana, oväntade möten mellan människor, som föder innovationer, som ger människor frihet och en möjlighet att växa genom att lämna byns förminskande fattigdom och kvävande sociala kontroll bakom sig.

Glaeser är inte den enda som sjunger stadens lov. Det faktum att halva jordens befolkning redan lever i städer och att ytterligare fem miljoner människor i utvecklingsländerna flyttar in till städer varje månad, säger en hel del om stadens dragningskraft. Bara i Kina lär man ju bygga ett nytt Malmö varje vecka.

Att Glaeser har en särskild förkärlek till New York City överraskar inte direkt, han är själv född i Manhattan, uppväxt i The City That Never Sleeps och har kunnat följa hur staden åter rest sig efter den djupa nedgångsperioden som började på 1970-talet. Det var i New York som hans passion för den urbana världen växte fram. Att han lyfter fram städer som London, Singapore, Boston, Vancouver, Milano och Bangalore som goda exempel, förvånar inte heller. Mera oväntat är att han pekar på den viktiga roll tredje världens megastäder spelar för människors utveckling. Trots – eller snarare just på grund av – att de är omgivna av fattiga slumområden; kåkstäder, favelas, shantytowns och townships, som med en västerländsk stadsplanerares ögon kan framstå som den yttersta misär.

Edward Glaeser tvekar inte att utnämna staden till vår största uppfinning; en uppfinning som ”gör oss rikare, smartare, grönare, friskare och lyckligare”. Men han är samtidigt synnerligen kritisk till mycket av den stadsutveckling som skett de senaste decennierna, inte minst i USA. En utveckling som skapat stora utglesade förortsområden, där bilen är det enda realistiska sättet att ta sig fram. Homogena villamattor med lika homogena befolkningar som i svensk tappning har namn som Täby, Löddeköpinge och Vellinge. Områden som människor, och i synnerhet medelklassfamiljer med barn, uppskattar och söker sig till (alldeles oavsett vad Edward Glaeser tycker), men som helt saknar storstadens speciella karaktär.

För Glaeser är nämligen den täta stadens viktigaste funktion – och största konkurrensfördel – just att fungera som en mötesplats och smältdegel för människor och idéer med olika bakgrund. Den fungerar som en magnet för människor som vill förändra sina liv. Glaeser talar sig varm för förtätning, men egentligen är det inte så mycket den fysiska tätheten som den psykiska närhetens magi, som gör storstaden så speciell. När utbudet är tillräckligt stort på en och samma plats, är det lätt att hitta själsfränder, kultur och nöjen som passar just mig. När arbetsmarkanden blir mer dynamisk blir det lättare för arbetstagare att hitta arbetsgivare, och arbetsgivare att hitta arbetstagare. Samtidigt som det blir enklare för en uppfinnare, innovatör eller entreprenör att hitta partners som kan hjälpa till att förverkliga idéerna. Eller som Edward Glaeser så poetiskt uttrycket det: ”I många hundra år har innovationer spridit sig från person till person på myllrande stadsgator”.

Storstaden erbjuder en kritisk intellektuell massa som sällan, eller aldrig, kan uppstå på landet, i byn eller småstaden. Det är därför staden – när den är som bäst – kan lyfta människor, hjälpa dem att finna en begåvning som de kanske inte ens visste att de hade och stimulera människor att förverkliga sin fulla potential. Något Glaeser illustrerar med ekonomipristagarens George Stiglers klassiska exempel: ”I en okunnighetens region skulle Enrico Fermi ha varit trädgårdsarbetare och John von Neumann ett butiksbiträde”. Tanken att två av 1900-talets mest framstående tänkare skulle ha fastnat i lågkvalificerade arbeten är onekligen skrämmande.

Staden är synonym med utveckling och civilisation Därför fungerar också graden av urbanisering som ett lackmustest på hur pass utvecklat ett samhälle är. Det är svårt att tänka sig antikens Grekland och Romarrike, utan Aten och just Rom. Och det är lika svårt att tänka sig renässansen utan dynamiska norditalienska handelsstäder som Florens, Venedig och Neapel. Och omvänt innebar Romarrikets fall också storstadens fall.

För tusen år sedan hade Europa bara fyra städer med fler än 50.000 invånare. En av dem, Konstantinopel, var det sista spåret av romarnas makt, medan de tre andra – Sevilla, Palermo och Córdoba – alla var muslimska. Att islams städer förde arvet från antiken vidare, är något vi ska vara utomordentligt tacksamma för. För som Glaeser så målande skriver. ”I takt med att städer försvann, förtvinade också kunskapen. I de lantliga krigarnas och böndernas värld belönades ett kraftfullt vapen mer än ett skolat huvud.”

Det är just därför som Glaeser, paradoxalt nog, ser fattigdomen i många storstäder och utsatta slumområdena, inte minst runt tredje världens megastäder, som något positivt. Något jag måste erkänna tvingade mig att ompröva åtskilliga av mina förutfattade meningar. Glaeser förnekar inte på något sätt fattigdomen och de inte sällan förfärliga levnadsförhållandena i en slum utan alla moderna bekvämligheter. Men han menar att storstädernas fattigdom inte ska bedömas i förhållande till rikedomen i städernas bättre områden, utan i förhållande till förlamande fattigdomen på den omgivande landsbygden. En landsbygd där det – till skillnad från i staden – inte finns några möjligheter att lyfta sig ut fattigdomen. Hade inte staden, misären till trots, erbjudit ett bättre liv och bättre framtidsutsikter än landsbygden skulle inte människor ha vallfärdat till staden. Glaeser drar resonemanget till sin spets och skriver att: ”Skälet att slummen drar till sig människor är löftet att förbättra deras livsöde … Avsaknaden av fattiga människor är en signal på att något viktigt fattas i staden: bostäder till överkompliga priser, kollektivtrafik eller arbete för lågutbildade.”

En fråga som kom upp när Stadens triumf diskuterades av Rasmus Waern, Per Tryding från Sydsvenska industri och handelskammaren och journalisten Lars Mogensen på ett SNS-seminarium i Malmö nyligen, var om den snabba utvecklingen av kommunikationsmedia (videokonferenser, Facebook, Twitter, Instagram, bloggar etc) gör att vi i framtiden inte längre behöver den fysiska staden på samma sätt som tidigare. Idén var att man skulle kunna sitta uppkopplad i exempelvis Småland, och ha full tillgång till storstadens utbud elektroniskt. Och med bättre fysiska kommunikationer blir det också fullt möjligt att ta sig till från mörkaste Småland till Malmö på en dryg timme, fullt jämförbart med den tid man kan behöva lägga på pendling i Stockholmsregionen.

Tanken är långt ifrån ny, i telefonins barndom såg man just telefonen som ett medium som skulle göra det möjligt för människor i landsbygden att ta del av stadens stora kulturutbud på distans. Och science fiction författaren Arthur C. Clarke var en tidig pionjär som fysiskt bodde på Sri Lanka men som intellektuellt var uppkopplad med hela världen via kommunikationssatellit.

Fast diskussionen landade ändå i att kommunikationsteknologin inte är något hot mot staden, i alla fall inte ännu. Staden erbjuder möjlighet till djupare och längre möten mellan människor lite än vad lite tjatter på Twitter gör, det dröjer nog ett tag innan vi får virtuella krogar och även om nätdating växer snabbt vill nog de flesta ändå övergå till fysisk dating för eller senare (Stadens Triumf lyfter bland mycket annat fram storstadens funktion som mötesplats för singlar). Och visst kan man anordna en flashmob någonstans i den småländska tallskogen. Men vill man få många deltagare och stor uppmärksamhet är onekligen ett storstadstorg i rusningstid en lämpligare plats.

Glaeser lyfter själv in Jevons komplementaritetseffekt i diskussionen om stadens framtid. Jevon konstaterade redan på 1800-talet att bränslesnålare ångmaskiner inte alls ledde till minskad kolförbrukning. Tvärtom: Lägre bränslekostnader gjorde ångmaskinen konkurrenskraftig inom fler områden så att industrialismen tog fart och kolförbrukningen istället ökade. Enligt den logiken leder effektiviseringar i tillverkningsindustrin till mer konsumtion, medan bättre kommunikationer (fysiska likaväl som elektroniska) leder till fler – inte färre – fysiska möten.

Nej, de stora hoten mot staden kommer från helt andra omvärldsfaktorer – och från staden själv eller mera korrekt från lokala politiker och stadsplanerare som hindrar staden från att utvecklas.

Staden saknar ju definitivt inte sina kritiker och belackare. Människor har alltid klagat på staden; Henry David Thoreau, Rousseau, Mahatma Gandhi är bara några exempel på oförsonliga motståndare till staden. Gandhi menade till exempel att det sanna Indien inte fanns att finna i Indiens få städer utan i dess 700.000 byar. Det är väl bara att konstatera att hans tankar inte fått något större gehör hos alla Indier som röstat med fötterna och flyttat med staden.

Auktoritära makthavare, moralister, konservativa och religiösa fundamentalister har i alla tider sett på staden med stor skepsis och misstänksamhet. Storstaden är ju – på gott och ont – den absoluta motsatsen den frireligiösa småstaden som stängt sig mot omvärlden. Stadens styrkor – dynamiken, koncentrationen av människor, mindre social kontroll, anonymiteten, möjligheten att gå sin egen väg – är ju också dess svaghet, medaljens baksida. Därav bilden av staden som ett syndens näste och som ett drivhus för upplopp och revolutioner. Det var på Paris kaféer och Münchens ölhallar diskussioner som förändrade världen en gång började.

Upplopp och kravaller är också, för att ta ett högaktuellt svenskt exempel, intimt förknippade med städer. Här innehåller Stadens Triumf mycket matnyttigt för alla historielösa tyckare som serverar enkla förklaringar till kravallerna i Stockholms förorter idag eller i Malmös Rosengård för några år sedan. Som exempel hur en stad helt kan tappa kontrollen över utvecklingen skriver Glaeser om upploppen i Detroit sommaren 1967 där 1400 byggnader brändes ner, 1700 butiker plundrades, 7000 personer arresterades och där det till slut krävde insats av tusentals fallskärmsjägare för att få stopp på kravallerna.

Glaeser håller med om att upplopp kan framstå som en ”ren och skär förbannelse” för just staden. Men han problematiserar samtidigt bilden av att upplopp alltid skulle vara något ont och skriver bland annat: ”Upploppen i närheten av Steenvoorde inledde det holländska uppror som ledde till Europas första moderna republik och att folkets oregerlighet i Boston var ett avgörande steg på USA:s väg till revolution och republik. Thomas Jefferson skrev att ”jag anser att stora städer är fördärvliga för människors moral, hälsa och frihet.” men för sin egen frihet stod han i tacksamhetsskuld till urbana agitatorer som Sam Adams och John Hancock som lyckades skapa konflikt med England just för att Bostons viktiga hamn gav dem möjlighet att mana fram en folkmassa.”

En annan klassisk kritik är att staden inte bara är en onaturlig plats som för oss alltför långt bort från vårt ursprung (Den ädle vilden, Skogslivet vid Walden) utan också ett hot mot miljön Stål, glas, betong och asfalt ställs mot den ursprungliga, oförstörda naturen. En associationsbana som det är lätt att fastna i, men som icke desto mindre för tanken fel. Glaeser utmanar kraftfullt bilden av staden som miljöbov och ställer provokativt frågan ”Finns det något grönare än asfalt

Han har förstås rätt, även om det går tvärs emot vårt intuitiva tänkande. Den som bor i ett grönt parkliknande villaområde, eller i förorternas radhusområden lämnar ett mycket större ekologiskt fotavtryck än den som bor i en kompakt, förtätad stadskärna. Ur miljösynpunkt är välplanerade, täta städer med någon miljon invånare allra bäst, det är också den typ av städer där invånarna uppger sig trivas bäst. I flerfamiljshus är energiförbrukningen per boende mindre än i fristående villor, i en tät stad med välfungerande kollektivtrafik minimeras behovet av bränsleslukande bilar, en tät stad använder mycket mindre mark än förorternas villamattor. Den ”onaturliga” staden slukar faktiskt mindre natur än alla alternativ.

Just symbiosen mellan bilen, eller snarare transportinfrastrukturen, och staden är något som engagerar Glaeser djupt. Transportteknologins snabba utveckling från omnibussar, via spårvägar och pendeltåg till massbilismen, ser Glaeser som en av de faktorer som ett de största hoten mot stadens karaktär. Massbilismen har, i kombination med regleringar som hindrar staden från att utvecklas och ekonomiska incitament som gör det lönsammare för människor att äga än att hyra bostäder (tex. i form av ränteavdrag), bidragit till att glesa ut staden. Eller som jag skrev i recensionen av ”2038 – på spaning efter den tid som nalkas”: ”Den massproducerade bilen – som föddes när den första T-Forden lämnande fabriken den 27 september 1908 – förändrade inte bara sättet vi transporterade oss på, utan också sociala mönster, handeln, staden, regional planering, oljeindustrin och miljön. Bilen gav oss frihet och mobilitet, men den funktionsseparerade staden, förorternas villamattor och våra stora externa köpcentra är också alla barn av massbilismen.”

Här håller Glaeser ett flammande brandtal för staden som han ser den: ”Vi måste luta hylla egnahemsägandet, vilket gynnar radhusområden framför lägenheter i höghus och sluta romantisera byar på landet. Vi bör hålla oss från den förenklade uppfattningen att bättre fjärrkommunikation kommer att minska vår önskan och vårt behov av att vara nära varandra. Och vi måste framförallt frigöra oss från vår tendens att se på städer som synonyma med dess byggnader och komma ihåg att den riktiga staden är gjort av kött och blod inte betong

Det ligger onekligen en hel del i hans kritik. Men samtidigt påminner hans appell alldeles för mycket om den politik socialdemokraterna förde i Malmö på och som blev en av faktorerna bakom den djupa kris som staden föll ned ifrån början av 1970-talet från 1990-talet. När Malmö inte ville ge medelklassens barnfamiljer det de ville ha, radhus och villor nära staden, röstade de helt sonika med fötterna och flyttade till kranskommuner som både kunde erbjuda det och lägre skatt. När Malmö samtidigt drabbades av strukturomvandlingar som ledde till att industri efter industri lades ner, var den onda cirkeln ett faktum.

Hur djupt en stad som hamnar i en ond cirkel kan sjunka beskriver Stadens Triumf i detalj med fallet Detroit, det som en gång var bilindustrins Mecka. Mellan 1950 och 2008 förlorade Detroit mer än en miljon invånare, 58 procent av sin befolkning. Idag lever en tredjedel av Detroit-borna i fattigdom, medan medelinkomsten sjunkit till ungefär hälften av genomsnittet i USA.

Exemplen Malmö och Detroit är inte på något sätt unika. Men det visar hur viktigt det är för en stad att både säkra att de grundläggande funktionerna, hygienfaktorerna, är på plats och att se till att staden kan fortsätta att utvecklas.

Till hygienfaktorerna, det som måste fungera i en stad räknar Glaeser: Goda kommunikationer, hälsosamma, sunda städer (vilket i sin tur handlar om rent vatten, fungerande avlopp och avfallshantering), låg korruption och sist men inte minst, ett fungerande utbildningssystem. Städer med hög andel högutbildade klarar lättare omställningar, det är ett av skälen till att New York klarade att komma igen från sin kris, medan Detroit inte gjorde det.

Men den allra viktigaste framgångsfaktorn, och det jag tycker är den största behållningen av Stadens Triumf, är att staden ständigt måste våga förnya sig – samtidigt som staden vågar hålla fast vid just det som gör staden till stad. Det finns mycket att lära av att medan Detroit gått kräftgång, har Houston växt men en miljon människor sedan år 2000, samtidigt som både New York och Malmö lyckats komma tillbaks från sina Detroit-liknande kriser och – till skillnad från Detroit – klarat att ta steget från industri- och produktionsstad till tjänste- och konsumtionsstad.

För nostalgi, bevaranderörelser och NIMBY-fenomenet (Not In My Back Yard) har Glaeser inte mycket förståelse, för honom är det något i grunden ont som hindrar staden att utvecklas.

Sedan kan man diskutera om det bästa sättet släppa markandskrafterna fria, eller mer stadsplanering och politik. Edward Glaeser är en stor vän av marknadslösningar, men han döljer inte heller sin beundran för borgmästare som med hjälp av en progressiv vision och kraftfull politik lyckats förnya sina städer. Till förebilderna hör definitivt baron Georges-Eugène Haussmann, som av Napoleon III fick uppdraget att förnya 1800-talets Paris. Och förnya det gjorde han. Med besked; mycket av det Paris vi älskar idag är ett arv av det baron Haussman skapade mellan 1853 och 1870. Haussman ägnade sig åt kreativ förstörelse på stadsnivå, nästan ett sekel innan Joseph Schumpeter myntade uttrycket. När det gäller stadsutveckling kan uppenbarligen en progressiv autokrat och en skicklig byråkrat vara en vinnande kombination.

Stadens Triumf är en spännande, för att inte säga passionerad bok om städer, innovation och utveckling. Den gav åtminstone mig ett antal spännande och välbehövliga aha-upplevelser. Den borde vara obligatorisk läsning – och en nyttig provokation – för alla med en nostalgisk syn på staden eller en romantisk syn på landet, småstaden eller förorten.

Bokens största svaghet, sett i en europeisk och framförallt svensk kontext, är att Edward Glaeser i första hand intresserar sig för USA och för tredje världens megastäder. Att okritiskt föra över de erfarenheterna till svensk stadsplanering kan leda rejält fel, lika fel som när Malmö lyckades skrämma iväg medelklassen till kranskommunerna genom att varken förstå eller respektera barnfamiljernas önskemål. Eller när svenska stadskärnor  jämnades med marken en masse och ersattes med själlösa, klonade torg med ett Domusvaruhus som någon slags modern motsvarighet till kyrkan mitt i byn.

Men att boken bör läsas med några nypor specifikt svenskt salt, hindrar inte den från att fungerar som en alldeles utmärkt inspirationskälla för alla som intresserar sig för samhällsutveckling i allmänhet och stadsutveckling i synnerhet.

Rekommenderar Leif Jansson

Stadens triumf : hur vår största uppfinning gör oss rikare, smartare, grönare, friskare och lyckligare

Edward Glaeser. Inledning av Rasmus Waern

SNS Förlag

ISBN: 9789186203979

 

About Leif Jansson

Leave a Reply

Your email address will not be published.